varning på stan

Alltså, jag vet att jag är sist på bollen här va, men den halvnya konsttidningen Konstvärlden, hur kass är inte den? Jag köpte det andra numret (som kom ut i slutet på april) av ren nyfikenhet. Tänkte att det skulle kunna vara spännande med en ny tidskrift i ämnet. Full av förväntan (nåja) öppnade jag tidningen. Redan i ledaren möts jag av stavfel, syftningsfel och floskler. Detta var sedan genomgående. Jag är förvisso en språkfascist av rang, men det var så flagranta fel att jag sträckte mig efter skämskudden. Hur kan dessa språkfel få finnas med i en seriöst menad tidskrift? Har de ingen som korrar eller är den som gör det dyslektiker? Pinsamt var ordet, sa Bull. Innehållet är ett kapitel för sig. Inget nytt sades eller skrevs, intervjun med Klas Östergren kändes tom (vilket borde vara omöjligt med ett så spännande intervjuobjekt), det var tjo och tjim för hela slanten. Om man nu startar en ny tidskrift så måste det väl vara för att man vill tillföra något nytt, fylla ett upplevt tomrum? Inte bara rapa upp sådant som redan skrivits hundratals gånger, dessutom på mycket bättre sätt. Så istället för att köpa Konstvärlden, köp Paletten eller Arkitektur eller något. Där finns det åtminstone insatta skribenter, en dialog, nya synsätt, analys samt folk som kan skilja på "de" och "dem".

Som en repig, trött gammal skiva

Så fort det diskuteras stadsplanering eller nybyggen i Stockholm så drar samma gamla visa igång igen: Klarakvarteren. Har vi hört den förut? Nog för att det är viktigt att komma ihåg sin historia och att man böra tänka efter både en och hundra gånger innan man ger sig på liknande projekt, men bara för att politkerna i Stockholm gjort ett sådant generalfel i historien, så kan man inte låta bli att bygga nytt och tänka nytt i stadsplaneringen. Ett fel (om än ett monstruöst sådant) får inte göra en stad helt handlingsförlamad för all framtid. Sen ska man även komma ihåg att Klarakvarteren inte var fullt så pittoreska som man gärna vill få dem till. Det var ruffiga, nedgångna kvarter, en del hus var bortom all räddning (dock med politikernas goda minne, det sägs att det var ren strategi att låta husen förfalla). Med det inte sagt att det var korrekt att meja ner en hel stadsdel, det var rent vansinne. Ursprungstanken var ju att sanera, och det hade man ju gärna fått göra utan att radera en del av Stockholms historia.

Nåväl, med detta i bakhuvudet så är det ju självklart väldigt enkelt att slå bakut så fort någon arkitekt el dyl föreslår ett nytänk i stadsplaneringen eller i stadens skyline och arkitektur. Man vet vad man har, men inte vad man får, tycks folk resonera. Om de nu så gärna vill bo i ett museum, en stad som inte expanderar, tänker nytt eller utvecklas så föreslår jag att de flyttar till Skansen, där står tiden nämligen stilla. Men känns det inte lite trött att alltid dra upp Klarakvarteren, knappt ens innan man satt sig in i de förslag som läggs fram? Som ryggmärgsreaktion är det helt uppåt väggarna. Bra att ha i bakhuvudet, javisst, men inte som stående svar så fort någon försöker utveckla vår stad. Om människor alltid reagerat på detta vis så hade vi väl fortfarande bott i hyddor och grottor. Förvisso, alla förslag på nya byggnader och ny stadsplanering ska plockas isär och granskas och inte bara sväljas med argumentet "nytänk", men man kan inte fälla ut underläppen och lägga armarna i kors så fort man inte förstår sig på något. Vill du bo i en idyll utan smuts, affischer och höga hus - flytta till Jakriborg (eller varför inte Celebration?).

Nej, jag tror inte att Stockholm någonsin kommer att bli ett Manhattan och jag tycker heller inte att det är önskvärt. Däremot tycker jag att staden i allra högsta grad bör förtätas, men inte genom att bygga igen grönområden på främst Södermalm. Förtäta och bygg ihop ytterstadsdelarna med innerstadsdelarna, så att allt flyter ihop. Genom hög exploateringsgrad kan dyra markinköp löna sig, bygg skyskrapor och allmänt höga hus för böveln (självklart varvat med hus i mer modest skala). Undvik för allt i världen den söndertuggade och därmed betydelselösa termen "promenadstaden", det är bara något som politiker går igång på för att det låter förbannat tjusigt. Om vi ska ha en stad som förebild vad gäller stadsplanering och förtätning så lägger jag gärna fram Köpenhamn som förslag.

Och alla ni som bara älskar att tycka, trots att era argument är som en repig skiva: Dra in läppen, sänk garden och släpp tanken på småstaden. Stockholm är en liten storstad, och vill vi att den fortfarande ska vara attraktiv för arbetsgivare, boende och turister så måste vi utvecklas. Inte utvecklas huvudlöst, utan med eftertanke och framåtanda. Hur vill vi att Stockholm ska se ut, som ett museum eller en modern storstad?

Zaha Hadid + Stockholm = sant?

Jag blev förbannat lycklig när jag såg att fredagens k-special skulle handla om Zaha Hadid. Hon har varit en av mina favoriter ett bra tag, och nu fick jag chansen att komma henne lite närmre. Nu var det ju mer en klassisk arkitektdokumentär, men inte om Det Manliga Geniet (som jag är så trött på att jag får skägg). När jag låg i nån form av räklik ställning i soffan och sippade lite vitt vin och mådde förträffligt slog det mig en sak. Jag har ju hetsat runt om att jag tycker att Stockholm behöver mer spännande, modern arkitektur. Samtidigt har ett gäng tomtar i Stadshuset och i regeringen andats lite löst om ett designcentrum. En fantastisk idé, tycker jag. Eller varför inte krydda upp Arkitekturmuseet och ge det ett helt egna ben att stå på? Det har ju även yrats lite om en ny opera. Med andra ord, här finns det några jävligt bra möjligheter att sätta Stockholm på kartan inte bara tack vare vattnet och de historiska byggnaderna, utan för den moderna arkitekturen. ANLITA ZAHA HADID FÖR BÖVELN! Hon är ju fenomenal på att rita museer, något hon själv också uttryckt att hon älskar att göra. Hon kan väl rita ett designmuseum här (förslagsvis i Frihamnen där det ändå ska byggas och grejas)? Eller ett nytt Arkitekturmuseum! En strålande idé! Kom igen nu, fega makthavare, bakåtsträvande stockholmare och andra betongrövar, skulle ni tacka nej till något sånt här som syns här ovan i Stockholm?

Helvetica

Den här tårtan skulle någon vänlig själ gärna få göra åt mig på min födelsedag. De som tycker att Helvetica är ett förbannat trött typsnitt bör tänka om. Det är ett under av balans och formkomposition, så den som tycker annorlunda har en något skev bild av estetik. Eller så är personen bara astigmatisk. Sen kan det ju iofs vara lämpligt att ifrågasätta normer och det som är vedertagen sk "god smak", men att göra det bara-för-att känns lite väl tonårstrotsigt. Det är väldigt skönt dock att inte alla tycker som jag, för då skulle jag ju inte kunna uppröras över något eller bli förbannad på idiotiska människor, idiotisk konst eller idiotiska beslut. Vid ett senare tillfälle ska jag även flasha min tatuering som är i, just det, Helvetica.

Tips!

Den femte november (alltså undertecknads födelsedag), firar Paletten sitt nya nummer Konst och kontrovers på Galleri Box på Kastellgatan 10 i Göteborg. Det blir mingel, introduktion av det nya numret samt även ett öppet samtal om konst, censur och provokation. Kan bli hur spännande som helst! Balunset pågår mellan 18 och 21.

En annan ska ju fira födelsedag med sambo och familj i huvudstaden och kan således inte närvara. Mycket tråkigt att Paletten allt som oftast har sina mest spännande kvällar i Göteborg, men det är sånt man får hacka i sig.

Doin' it way B I G!

Arkitektkontoret B I G gör en massa rätt mest hela tiden, faktiskt. Läste i tidskriften Arkitekturs blogg att det är B I Gs förslag till kvinnoidrottscentrum i Malmö som kommer att byggas. Jag applåderar Malmö. Det är Malmö och inte Stockholm som ligger i framkant vad gäller arkitektur i det här landet. Där vågar de. I huvudstaden är alla fega små ynkryggar som backar så fort några i befolkningen hostar fram något om Klarakvarteren. Kom igen! Vi kan inte stoppa Stockholm i malpåse p g a dåraktiga politiska beslut och manövrar som skedde för drygt femtio år sedan. Dags att våga lite, tycker jag. Alla politiker är så himla rädda för att bli ihågkomna som tvåtusentalets Hjalmar Mehr, så på stadsplanerings- och arkitekturfronten intet nytt. Man kan lära av historien och göra om och göra rätt. Men vågar man ingenting, vinner man heller ingenting, som det brukar heta. Dags att våga lite! Så Stockholmspolitiker, se och lär av Malmö. Vill vi vara en arkitektoniskt intressant stad eller vill vi vara ett museum? Dags att bestämma sig, för tiden rinner iväg. Se så Stockholmspolitiker, lyft nu luren, ring B I G och låt dem bygga sitt Slussenförslag.

(bilden här ovan är B I Gs vinnande förslag för Kvinnoidrottscenter i Malmö.)

Ä N T L I G E N!

Jag måste bara säga att det är fantastiskt skönt att det inte blir någon tillbyggnad bakom Asplunds stadsbibliotek. Att det måste byggas ut är oomtvistligt, men det vinnande förslaget var ju så tråkigt att klockorna stannade. Fantasilöst och fegt, tråkigt och daterat. Idén om att lägga det nya biblioteket vid nya Slussen är inte så dum. Söder är annars den stadsdel som alltid får dra det tyngsta lasset hos stadsplanerarna (nu talar vi alltså om innerstaden) när det kommer till förtätning osv. Men för att det ska bli något som stockholmarna inte kräks på så måste det vara spännande, nyskapande och fräscht. Inget som känns dammigt och daterat innan ens första spadtaget är taget. Det är väl det som är utmaningen - att skapa något som är tidlöst men ändå berättar något om tiden då det skapades. Precis som Asplunds bibliotek gjorde på 1920-talet.

Jag kanske ska tillägga att jag knappast är någon bakåtsträvare när det kommer till arkitektur. Jag är mer Yimby än Nimby. Stockholm behöver modig arkitektur, för som det är nu blir det bara en fjärt i rymden så fort någon vill göra något nyskapande. Politikerna tycker uppenbarligen att vi ska bo i ett museum. Som det så klokt har sagts: Stockholm är inte Bullerbyn. Med det inte sagt att man inte ska ta stadens historia och nuvarande utseende i beaktande, men man ska inte vara rädd för att då och då vara respektlös. Unika miljöer i all ära, de bör sparas (från såväl medeltiden som 1970-talet), men man kan inte vilja göra hela Stockholm till ett enda stort Gamla stan. Folk ska ju faktiskt kunna bo här också.

vapnet

I lördags var jag på filmvisning. Några av mina vänner har under ett par år arbetat med en film som heter Vapnet. Själva kallar de sig för Nattlek. Det är en underbar dockfilm som utspelar sig i rymden. Maken till detaljrikedom har jag inte sett sedan Per Åhlins glansdagar. Det var en bra story, bra karaktärer och en sagolik scenografi. Se den!

Kolla in www.nattlek.se för mer info.

koh bunny

I fredags såg jag k-special-dokumentären om den "mystiske" Koh Bunny. Man kan säga vad man vill om hans förgyllda bajskorvar, jag är bara lite sur för att jag inte kom på det först.Likt många på New Yorks konstscen kan jag inte låta bli att dras till honom som flugor gör till, just det, bajs. Han har ju faktiskt en helt egen värld! Vitmålade ET-gubbar och påfåglar och en larger than life-livsstil. Plus att han är begåvad. På nåt sätt skaver det eftersom han gör saker som många skulle säga "det där hade jag kunnat göra" om. Men hans monokroma ljusinstallationer är underbara. Plus att jag gillar hans attityd trots att den är rätt skitnödig. Han är en Karaktär och det är vad man måste vara i konstvärlden idag för att överleva.

Dokumentären går fortfarande att se på: www.svt.se/play

Pöbelns urartade konstförakt

Säga vad man vill om de senaste händelserna runt Konstfack. Det finns hur mycket som helst att säga där. Men det som jag behagar ta upp är det konstförakt som blommat upp. Det verkar följa den gamla devisen att avfärda allt det man inte förstår. Jag vet inte hur många inlägg på temat "lägg ner Konstfack" jag läst. När ska folk bli mogna nog att inte vara rädda för det de inte förstår sig på? Det är ju inte direkt konstintresserade eller kulturarbetare som uttalat sig om att Konstfack bör läggas ner. Med detta menar jag inte att man måste ha pluggat konst för att kunna uppskatta det, inte alls. Konsten och kulturen får ofta bära hundhuvudet när enskilda spårar ur i konstens namn. Uttalanden som "det där är inte konst" är en stark indikation på att det inte direkt är någon konsintresserad som uttalat sig. Det känns som att alla vid det här laget borde veta att man aldrig kan svara på frågan om vad konst är eller vad som är bra eller dålig konst. Men varför detta konstförakt? Är det för att det är något som anses svårt, knepigt och high-brow? Eller för att det är nåt som inte direkt kan läsas in i ett lands BNP? Eller för att det på det ytliga, direkta planet inte får samhället att gå runt (vilket ju konsten faktiskt visst gör)? Jag tycker att det är obildat att hävda att det är dags att dra in pengarna till Konstfack. Med bildning menar jag nu inte den klassiska formen av akademisk bildning, utan om den bildning man får genom att vara intresserad av något. Det är som om jag skulle vilja att man lägger ner alla hockeylag och hockeyskolor eftersom det har figurerat fall där hockeyspelare våldtagit kvinnor eller blivit anmälda för misshandel. Man kan inte kräva att en av våra tyngsta konstinstitutioner ska ta skulden för något som två enskilda studenter gjort. Man kan diskutera var ansvaret ligger och om Konstfack ska pröjsa NUGs framfart i tunnelbanan. Men kan kan inte diskutera nedläggning. Det är ju helt befängt.

Det utbredda konstföraktet är i sanning problematiskt. Man kan inte tillfredställa alla, hela tiden. Men på nåt sätt har konsten blivit okej att spotta på. Återigen, folk avskyr det de inte förstår. Om man inte är nyfiken av naturen. Men den genomsnittlige svensken är en gnällig jävel och nedläggning är svaret på allt när skon klämmer och det blåser hårt om knuten. Det är lätt att inta ett von oben-perspektiv och tyckte att folk är obildade idioter, men vi bor i det här landet tillsammans och vi betalar skatt tillsammans. Då får våra skattepengar gå till det vi har tillsammans, som t ex Konstfack. Jag ser gärna att mina pengar går dit, medan jag inte tycker att det är direkt festligt att mina pengar går till vissa andra saker. Inte muttrar jag för det. Det är så det ser ut. Men hörrni konstföraktare därute, se en utställning eller bläddra i en konstbok innan ni uttalar er. Gaska upp er och sluta gnälla. Världen skulle vara en helvetisk plats om det inte fanns den minsta lilla konst.
Sluta vara den gamla gnälliga pöbeln och gilla läget istället. Hur svårt kan det vara?